Lou Reed strök aldrig någon medhårs

Holly came from Miami, F-L-A
Hitchhiked her way across the U-S-A
Plucked her eyebrows on the way
Shaved her legs and then he was a she
She says hey babe, take a walk on the wild side
Said hey honey, take a walk on the wild side
Lou Reed, Walk on the wild side

Walk on the wild side kanske är Lou Reeds mest spelade låt. Till skillnad från många andra är den musikaliskt lättillgänglig, men jag kan tänka mig att en och annan hickade till när de hörde texten i början av 70-talet. Min första kontakt med Lou Reed var Sweet Jane. Welvet Undergounds Loaded var det första albumet som letade sig in i min samling. Nummer två var liveplattan Rock’n roll animal från 1974. Sen var jag fast. Jag grävde fram de gamla plattorna med Welvet Underground från skivaffärernas gömmor och jag glömmer aldrig känslan när den råa kraften i ”I’m Waiting for the Man” första gången slog emot mig.

Tidsmässigt var det nånstans kring 77/78. Trots att Welvet inte ägde den besinningslösa intensiteten som besatt punkbanden kändes energin som pulserade ur musiken starkare och mörkare än något som punkbanden klarade av att producera.

Igår kväll lade jag mig åter på soffan. släckte ner lägenheten och drog på volymen i hörlurarna för fullt för att åter uppleva Lou Reeds Berlin, mästerverket från 1973. Skivan berättar historien om Jim och Caroline, ett ungt par som bor i Berlin.

Till tonerna av ofta vackra melodier med stråkar, blås och en barnkör levererar Reed texter som på ett osentimentalt sätt beskriver parets undergång. I sången ”The kids” tar myndigheterna barnen från Caroline. I bakgrunden hörs hysteriskt skrikande barn. Berlin är ett svart hål utan några som helst ljuspunkter eller försonande drag. Berlin var också Reeds sista bra album med nya låtar. Inget av det han gjorde senare kom upp till den standard som sattes där.

Just detta att beskriva världen utan försonande drag var Lou Reeds kännetecken. När Welvet Undergrounds första platta kom ut 1967 lekte Beatles och Stones med indiska toner. I Californien gick hippievågen mot sin höjdpunkt. Det var blommor, kärlek, pastellfärger, batik och LSD.

[Velvet guitarist] Sterling Morrison: When we finally made it to San Francisco we were attacked directly. They convinced themselves that we were there to destroy the innocence and purity of their music. Ralph Gleason said that we were the urban evil of New York, and we were there to corrupt the simple beauty of the California music  Mockingbird

I den tidsandan kommer ett svartklätt band från New York som är fast beslutna att skildra stadens gränder med all den skit där fanns. Det var en kulturkrock större än Sex Pistols i BBC på 70-talet.

Jag såg Lou Reed två gången. En gång på Roskildefestivalen och en gång när han satte upp Berlin på scen med rockband, stråkar, blås och en barnkör. Båda spelningarna var så där.

Det är bara att inse att mina gamla musikaliska favoriter kommer att trilla av pinn efter en. Lou Reed dog vid 71 år ålder. Vem kommer härnäst.

Rekommenderad läsning. Gradvall och Rolling Stone.

NetRoots | SAP | Pingat på Intressant| Politometern

Etiketter: , ,

Ett svar to “Lou Reed strök aldrig någon medhårs”

  1. norah4you Says:

    Läste i morse någonstans att Reed tog rocken ner i grottan. Personligen tycker jag nog det var tvärt om han tog grottans grova akustik upp i ljuset och gjorde rocken till något mer än musik. Något som kändes inte bara i ljudbilden man fick utan i hela kroppen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: