”One night of sin is what i’m now paying for. The things I did and I saw would make the earth stand still”
Så inleds orginalet till vad som skulle bli Elvis Presleys megahit ”One nigh”. Den låt Smiley Lewis spelade in 1956 hade alla chanser att bli en hit förutom två saker. Lewis var svart, texten handlade om sex och dolde det inte.
Vad göra? Ge låten till en vit artist – Elvis Presley, skriv om texten. Elvis Presley spelade in orginalet 1957, men den inspelningen såg inte dagens ljus förrän 1983. Det säger något om 70-talets USA att Elvis inte vågade göra orginalet medan han levde.
Denna dag som påskdagen är, kan det vara lämpligt att skriva något om mod, integritet och politisk aktivism.
1977/78 for en landsplåga över Sverige. Ett band vid namn Tom Robinson Band fick en hit med låten 2-4-6-8 Motorway. En rätt klatschig rocklåt som gjorde sig bra i många sammanhang. Ingen märkvärdig låt. Mer märkvärdigt var bandet och bandledaren Tom Robinsson.
England i andra halvan av 70-talet var ett i många stycken obehagligt land. National Front marscherade på gatorna, den öppna rasismen inom delar av samhället och polisen exploderade i upploppen i Brixton i början av 80-talet, homosexuella var legala slagpåsar för rasister, ligister och poliser.
I det klimatet steg Tom Robinsson in på scenen. Han var bög, vänster och antirasist, tre orsaker för att få stryk av rasister, ligister och poliser.
1967 avkriminaliserades homosexuella handlingar i England och Wales. Skottland och Nordirland väntade tills 1981 respektive 1982 med att avkriminalisera Tom Robinson. Han var en stor stjärna, men i delar av hans eget land ansågs han vara en perverterad brottsling.
30 april 1978 arrangerade Rock Against Racism sin första festival, TRB var ett av banden.
The now legendary RAR/ANL Carnival Against the Nazis with Xray Spex, Patrik Fitzgerald, Steel Pulse, The Clash and The Tom Robinson Band in Vikky Park east London was 30 years ago this year; 30th April 1978RAR
Jag såg Tom Robinson Band på Roskildefestivalen 1981. Det starkaste minnet av den spelningen var när han fick hela Roskilde att sjunga med i ”Sing If you’re glad to be gay”.
Jag har hört mycket politisk musik i mitt liv, men den låten, tillsammans med Bille Holidays framförande av ”Strange Fruit” är de som berör mig mest
Nedanstående version är inspelad på Secret Policeman’s Ball, Her Majesty’s Theatre, London, 30/6 1978. .Robinson formligen blöder genom bildskärmen.
Read how disgusting we are in the press The Evening News and Sunday Express Molesters of children, corruptors of youth It’s there in the paper it must be the truth
För er som vill se något annat än repriser kan jag rekommendera dokumentären om Tom Robinson Band från 1978, i fyra delar på Youtube
1979 spelade Kriminella Gitarrer in mästerverket Knugen Skuk. En modig radioproducent spelade låten i radioprogrammet Ny våg. Anmälan och fällning i Radionämnden var gjuten.
Knugen Skuk är ett lysande stycke kultur. Vad den gör är att dels medvetet placera tolkningen i lyssnarens hjärna, titeln är ju två nonsensord. Texten plockar även ner makten och kungligheterna till en mänsklig nivå. Kungliga barn kommer inte med postorder från Harrows utan produceras på samma sätt som alla andra.
Igår kablades nyheternan ut om den kommande monarken. Vem vågar göra en modern motsvarighet till Knugen Skuk? Vem vågar spela den i radio när en låt som Bögarnas fel anmäls. Vem vågar utmana?
En gång i tiden var Kriminella Gitarrer och låtar som Knugen Skuk ett exempel på hur ny svensk musik kunde låta. Nyskapande och provocerande, med en klar sparka-uppåt-attityd. Idag har vi strömlinjeformade popfabriker såsom Idol. Väldigt lite var faktiskt bättre förr, men vissa saker var det.
Clarence Clemons är död, det är för mig en signal att mina gamla musikhjältar kommer att börja försvinna en efter en. Dylan, Neil Young, Richards & Jagger är inga ungdomar och har levt ett betydligt hårdare liv är Clemons.
Bruce Springsteen är en av de artisterna som växer 50% på scen, jämför med studio. Låtar som kan kännas bleka på skiva blir jättar på konserter. Förklaringen till det kan dels sökas i Springsteen själv, dels i den kvalitet som finns i E Street Band. Clarence Clemons har alltid varit en stor del av detta.
Springsteen har haft modet att plocka in personer som inte bara är duktiga musiker, utan även starka scenpersonligheter. Steven van Zamdt och epeciellt Nils Lofgren är etablerade stjärnor med egna karriärer förutom E Street Band. Springsteen inte bara låter, utan kräver att samtliga medlemmar i bandet gör sitt yttersta på scen, även om det innebär att ställa honom i skuggan.
När Danny Federicci dog kunde han ersättas. Jag vet inte om Springsteen ens vill plocka in en annan saxofonist för att ersätta Clarence Clemons. Spelningen på Ullevi för ett par år sedan kan mycket väl ha varit sista gången jag såg Bruce Springsteen & The E Street Band på scen.
”When the change was made uptown And the Big Man joined the band From the coastline to the city All the little pretties raise their hands I’m gonna sit back right easy and laugh When Scooter and the Big Man bust this city in half” Bruce Springsteen, Tenth Avenue freeze-out
Clarence Clemons kanske inte är världens mest tekniskt briljante saxofonist. Charlie Parker skulle antagligen hellre supit sig medvetslös än hittats på samma scen som Clemons.
Clarence Clemons är däremot en de mest innerliga saxofonistert jag hört. Han drar de där långa tonerna som målar känslor med den breda penseln. Kommer ni filmklippen från straffdramat i VM 1994? När Ravelli tar straffen och världen exploderar. Det långa saxsolo som utgör bakgrunden är typiskt Clarence Clemons.
Clemons har också varit Springsteens lekkamrat på scenen. Han och Springsteen har sprungit fram och tillbaka över scenen, klättrat på högtalarna, krupit under trummorna, stått bakom trummorna och dansat på pianot, men även spelat upp små improviserade sketcher som brukade leda fram till de legendariska bandpresentationerna.
Den delen har på grund av Clemons försämrade hälsa på senare år skalats ner och Springsteen har fått leka med Nils Lofgren och Miami Steve istället. Oavsett det är Clarence Clemons en av de ursprungliga medlemmarna i det som skulle bli E Street Band. Frågan är om det kan finnas ett E Street Band utan the Big Man?
3:04 in på klippet skickar Springsteen över bollen till Clemons och som han tar den.
