Mona Sahlin har många goda sidor, hennes brinnande intresse för jämlikhet, alla människors lika värde och glödande förakt för rasister är något jag högaktar. Den Mona Sahlin har väldigt lite att göra med den Mona Sahlin som satt i Skavlans soffa.
Jag har aldrig uppfattat Mona Sahlin som en feg politiker, men den Mona som nu kryper är just det. Varför vågade hon inte komma med detta när hon var partiledare och hade en möjlighet att styra utvecklingen?
Jag var på plats i december 2010 när Mona Sahlin gjorde sitt sista tal inför förtroenderådet, det var ett tal där hon tog avstånd från så gott som hela den plattform hon gick till val på några månader tidigare. Min tanke då var: ”Varför höll du inte det talet på kongressen 2009? Var du rädd att möta ombuden i öppen debatt? Var du rädd att få pisk inför öppen ridå?”.
Den dagen försvann mycket av min respekt för Mona Sahlin. Än mer försvann när jag läste att hon ”funderade” på att ställa kabinettsfråga om Vänsterpartiets medverkan i det RödGröna samarbetet. Samma typ av tanke flög igenom mig då: ”Varför gjorde du inte det? Var du rädd att vi skulle välja V framför dig?”
Och nu ett framträdande hos Skavlan där hon känner skadeglädje över partiets kris. Bara små människor känner skadeglädje och jag trodde inte Mona Sahlin var så liten.
Vissa kommer säkert att hylla hennes ”mod”, men mod är att trotsa risker och Sahlin tar ingen risk alls med sitt framträdande. Den medievärld som förr spottade på henne kommer att berömma henne för hennes ”ärlighet” och det borgeri som brukade spy på henne kommer att ”sakna” henne.
Fram träder bilden av en Sahlin som bara är uppriktig när hon inte riskerar något, men effektivt spelar det opportuna pianot.
NetRoots | SAP | Pingat på Intressant| Politometern.
0.000000
0.000000