Tänk er situatuionen att en skribent skulle skriva en artikel om brott mot mänskliga rättigheter på Cuba och beömtas med argumentet:
”Varför är du orättvis mot Cuba? Varför kritiserar du inte Kina också? Är inte det också en diktatur? Bryter inte Kina också mot de mänskliga rättigheterna? Är du Latinofob?”
Byt ut länderna i exemplet mot valfri stat som bryter mot de mänskliga rättigheterna och exemplet blir absurt. Den som kritiserar Ukraina men inte Zimbabwe skulle alltså ha speciell avsky för Ukraina. Den som kritiserar Zimbabwe utan samtidigt att kritisera Ukraina kan enligt samma logik anklagas för att vara fientligt inställd till afrikaner.
Lyckligtvis används inte denna absurditet til argument så värsta ofta, men det finns ett land där detta argumenet är standard. Den som kritiserar Israel får det alltid slängt i ansiktet. ESC i Malmö sammanfaller med den sorgerns dag som av palestinier kallas Al Nakba – Fördrivningen. När då Malmöbor minns denna dag och bildar opinion bemöts de enligt absurdmallen ovan.
Protester mot Israels behandling av palestinier är helt i sin ordning, men det finns en ensidig fixering vid Israel som stat.
Hur kommer det sig annars att Malmöpolitiker inte även protesterar mot att länder som Vitryssland och Azerbajdzjan deltar? Eller Ukraina för den delen Sakine Madon i Norran
Malmö kulturnämnds ordförande Daniel Sestrajcic (V) uppmanar till demonstration mot att Israel deltar i Eurovision Song Contest. Det är minst sagt märkligt med tanke på att andra länder som är med i tävlingen, Ukraina, Azerbajdzjan och Vitryssland, brister i demokrati och mänskliga rättigheter, skriver Brith Aspenlind, adjunkt i historia, religion och geografi i Sydsvenskan
Jag frågar mig varför Madon & Aspenlind inte själva arrangerar en manifestation och kröver att Ukraina, Azerbajdzjan och Vitryssland stängs ute.
Alla har rätt till sin uppfattning och Israel får givetvis kritiseras, men kritiken bör ske på samma villkor som för andra länder [...]
Flera ledande politiker i Malmö har förklarat att de har som mål att Malmö ska vara en enad stad. Det är en målsättning jag ställer mig bakom. Gör Daniel Sestrajcic också det? Med sina utrikespolitiska aktioner på Malmös gator och torg väljer han, kulturnämndens ordförande, att så split istället för att värna gemenskapen Malmöbor emellan. Det är omdömeslöst och illavarslande för Malmö som enad stad. Britt Posner i Sydsvenskan
”Samma villkor som för andra länder”. Vem ska avgöra det? Vem ska godkänna innehållet i talen i grundlagsskyddade demonstrationer? Har Posner tänkt att hon ska göra det? Samma absurda argument återigen.
Dessutom blir jag fundersam över Posners gemensamma demokratisyn. Ska bara de som framför åsikter som delas av alla Malmöbor tillåtas demonstrera under ESC och andra tillfällen?
NetRoots | SAP | Pingat på Intressant| Politometern
0.000000
0.000000