Det är i sammanhanget en paradox att de stat som ser sig själva som mellanösterns enda demokrati länge har byggt en stor del av sin säkerhetspolitiska existens på ett samarbete med en blodig diktatur.
När frihetskampen stod som hårdast i Egypten hördes ingen önskan från Israel att få ytterligare en demokrati som sällskap i Mellanöstern. Rädslan att folkviljan i en egyptisk demokrati skulle ifrågasätta landets utrikespolitisk ställningstaganden gentemot Israel och blockaden mot Gaza var för stor. Hellre vara granne med en vänskapligt sinnad tyrann än vara utlämnad till folkviljans nycker.
Lek med tanken att Egypten lyckas transformera sig till en demokrati och att Syrien och Jordanien följer efter. I det läget är Israel omringat av demokratier vars folk kräver att även det palestinska folket skall få åtnjuta demokrati och självständighet.
Den arabiska våren innebär radikalt förändrade förutsättningar för Israel, ett faktum som inte verkar ha sjunkit in hos Netanyahu
There’s no question Bibi knew exactly which points in his speech would make the Congressmen rise to their feet in tumultuous applause. After all, that was his objective in the first place: to begin his bizarre visit to America by embarrassing President Barack Obama and end it by outflanking him with Congress’ applause. It was no coincidence that he was complimented by Foreign Minister Avigdor Lieberman and Likud MK Tzipi Hotovely. Haaretz
I och med Mubaraks fall och upproret i Syrien håller såväl Israels vänner som fiender på att skifta form. De förändras båda till något annat. Den enda konstanten är Israel, en hållning som inte kommer att hålla. När världen förändras kommer de som inte förändras med den att svepas bort i flodvågen.
But to feel in the wake of that speech that an opportunity had been missed? That’s like being disappointed that a Bernini fountain didn’t launch into a sword dance. Just as one should be satisfied with appreciating the artistry and poetry that are sculpted into every fold of every robe and muscle on the statue, so should one be satisfied with the wonder of Netanyahu’s vocal nuances, his rhetorical variations, his pleasant bass voice and his juicy accent, like a ripe Virginia peach. But to be disappointed? By what, really? Haaretz
Den arabiska våren behöver inte innebära en israelisk höst, men det kan myckel bli så. Israel har detta i egna händer. De kan välja att se den arabiska våren som en möjlighet och sätta sig vid förhandlingsbordet. Israel kan ta initativet. Karin Pettersson skriver i AB ”Som den starkare parten har Israel huvudansvaret”.
För vad är det långsiktiga alternativet? Vad är 300-årsperspektivet? En fortsatt ockupation? Fortsatt konflikt med grannländerna? Bombningar av civila med jämna mellanrum? Ska Israel se sin 100-årsdag krävs en annan strategi. Den nuvarande har nåtts väg ände.
NetRoots | SAP | Pingat på Intressant| Politometern
0.000000
0.000000
