Och vad är då viktigt? Politikens innehåll, naturligtvis.
På samma sätt som Fredrik Reinfeldt måste lära sig agera i nytt politiskt landskap, ett landskap där han är statsminster i behov av stöd i varje fråga, måste även de RödGröna lära sig hantera en ny situation – att vara i opposition med en möjlighet att påverka.
De RödGröna har tre vägar att välja mellan:
- Att hålla samman till 100% och lägga de framförhandlade förslagen som alternativ till regeringens och sedan se vad som händer när kammaren röstar.
- Att avsluta det RödGröna samarbetet och enskilt försöka använda sina mandat i riksdagen för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik.
- Att se de överenskommelser som finns som riktlinjer för hur oppositionspolitiken ska drivas under mandatperioden och utifrån det pressa Regeringen Reinfeldt till eftergifter.
Lars Ohly har rätt när han säger att de RödGröna måste prata, de ska prata mycket eftersom ett RödGrönt regeringsunderlag är det enda alternativ som kan sättas mot borgerligheten i valet 2014, men att tro att den politik som väljarna förkastade i valet 2010 kommer att ge en seger 2014 är ett stort misstag.
S+V+MP har en bas att bygga på; välfärd, arbete, miljö, jämlikhet och hållbar utveckling, en bas som korrelerar med vad dagens unga anser vara viktigt. Det är något att bygga en framtida politik på. Vi har de långsiktiga målen, vi har de grundläggande idealen, men vi måste under mandatperioden hitta andra vägar för att nå våra mål än de som presenterades inför årets val.
Kortsiktigt måste vi se de politiska möjligheter som Reinfeldts minoritetsregerande ger oss. Min förhoppning är att de RödGröna tillsammans spikar fast de områden där de kan pressa Regeringen Reinfeldt till eftergifter och sedan låter de partier som harstörst möjlighet att fixa en deal göra det. Med en sammanhållen strategi över mandatperioden kan vi tillsammans få ett betydande inflytande över Regeringens Reinfeldts politik.
Vad det i praktiken innebär är att det är S och Mp som kommer att göra överenskommelserna och V kommer att spela en roll som en lite friare opinionsbildare till vänster, en roll som Vänsterpartiet borde trivas med. Reinfeldt kommer att försöka marginalisera Ohly och Ohly måste fortsätta le.
De RödGröna måste köra två spår samtidigt, dels formulera en politik inför 2014, dels ta tillvara på den chans som nu ges i riksdagen – jag är övertygad om att våra tre partier är fullt kapabla att göra det. Vad som krävs är lite is i magen och fokus på politikens innehåll.
Varje gång Regeringen Reinfeldt söker stöd ska den tvingas välja mellan två beska droppar.
- En SD-besk
- En RödGrön besk
Vi ska se till att vår besk är något mer tilltalande än SD-besken, men bara något. Reinfeldt ska tvingas svälja rätt mycket för slippa dricka ur SD:s bägare, men det är ett misstag att tvinga honom att sörpla SD-besk.
Det ska bli kul att se hur samtliga parter hanterar det kommande valet av Talman respektive vice talmän. Lite grand som 7-korts stötpoker med vilda tvåor…
NetRoots | S-Buzz | Rödgröna bloggen
Pingat på Intressant | Politometern
Etiketter miljöpartiet, Politik, Socialdemokrater, val 2010, vänsterpartiet
29 september 2010 kl. 10:50
Peter;
Inte ofta jag håller med dig men i princip delar jag uppfattningen att verkligheten har förändrats och då förändras också villkoren. Såväl för regering som för opposition.
29 september 2010 kl. 12:47
Om S, V och Mp beslutar sig för att fortsätta som Rödgröna finns det inget utrymme för soloraider där V hålls utanför. Det skulle kraftigt underminera möjligheten till ett rödgrönt samarbete inför valet 2014 om S och Mp visar en så flagrant opålitlighet.
Om V har en klart avvikande åsikt i vissa frågor och röstar mot förslag från den tillfälliga koalitionen Reinfeldt, S och Mp, men sedan ingår i ett rödgrönt valsamarbete, hur ska man då kunna kompromissa på ett trovärdigt sätt?
För att utgöra ett rödgrönt regeringsalternativ måste antingen V kompromissa i ovannämnda frågor eller S och Mp. De två sistnämnda kan väl knappast byta åsikt än en gång?
Vad de som röstat på S och Mp 2010 tycker avstår jag från att spekulera över, men det skulle förmodligen inte missgynna Vänsterpartiet hösten 2014.
Detta är en ny situation och det är bara att navigera i okända vatten. Vi har inte sett vilken regering Reinfeldt tänker bilda än. Det viktiga är att låta den kommande minoritetsregeringen Reinfeldt betala ett så högt pris som möjligt för varje deal de vill ha av oss.
Det är ju skönt att det finns en “GudFader” på nätet som vet alla “måsten”. Hur kan Borgerligheten bilda regering när de inte kunde ena sig om en proposition om samkönade äktenskap utan tvingades lägga en trepartimotion som oppositionenhjälpte igenom riksdagen?
Valet 2014 kommer att handla om vad som ska ske 2015-2018 och det är en bit kvar tills dess. /Peter
29 september 2010 kl. 18:34
Skulle man inte kunna proklamera en starkare gemenskap mellan de tre partierna s, v och mp än mellan något enda av dessa partier och något borgerligt parti? Ungefär på samma sätt som de borgerliga partierna profilerade sig innan alliansen bildades? Exempelvis profilerade sig folkpartiet som ett liberalt OCH borgerligt parti, men dock som ett fristående parti. Visserligen med den tydliga målsättningen att ingå i en borgerlig regering, men dörren vänsterut var inte stängd och låst med dubbla lås.
S, v och mp skulle därmed inte binda sig vid att bilda en trepartiregering före valet, utan vara överens om att låta valresultatet avgöra om det ska bli en enpartiregering, tvåpartiregering eller trepartiregering. Detta utesluter inte en uppgörelse före valet om vilka partier som i första hand ska ingå i en eventuell tvåpartiregering. Jag lutar nog mest åt att det i första hand bör bli s – mp, men det är ingalunda självklart.
Jag menar att v behövs som ett högljutt och effektivt oppositionsparti till vänster även om vi har en socialdemokratisk regering. Och att v kan framträda som ett ganska fränt anti-etablissmangsparti redan under valrörelsen, utan att skrämma bort “högersossar och vänsterborgare” från någon s+mp+v – koalition. Detta för att hålla högerpopulistiska partier stången. Och jag tror faktiskt att v kan vrida socialdemokrain mer åt vänster utanför regeringen än i regeringen.
På det militära slagfältet gäller det att inte lämna flankerna till höger och vänster underbemannade. Och jag tror att Moderaterna bevakade sin högerflank ganska bra mot försök till inbrytningar från SD. Men dessvärre tror jag att vänsterflanken försvarades sämre, därigenom att v drogs mot mitten genom trepartisamarbetet. Jag tror att SD lyckades fånga upp missnöjet och inhöstade röster från personer som skulle haft mest att vinna ekonomiskt på en mer utpräglad vänsterpolitik.
Mer förvånande är att centern tycks ha tappat ganska mycket till SD
i en del typiska landsbygdsområden. Speciellt i kommuner där c har gjort ett dåligt kommunalpolitiskt jobb. Det är förvisso inte bara flankerna som måste försvaras -utan hela det politiska fältet. Men marchen mot mitten måste avbrytas. De etablerade partierna måste sprida ut sig över hela det politiska fälten, utan att några luckor uppstår vare sig i mitten eller på flankerna.
Det måste helt enkelt finnas ett parti som passar varje väljare, oavsett mörkblå, ljusblå, ljusröd eller illröd eller någon grön nyans, men det måste vara ett av de sju demokratiska partierna.