Veckans krönika inspireras av den utmärkta artikel som Olle Svenning skriver i Aftonbladet. Temat är moderaternas ovilja att vilja att gå med på öppen redovisning av kampanjbidrag från externa källor. Frågan som Svenning väcker är intresset. I vems intresse agerar partierna? Vilka idéologiska avtryck ger bidragen? Den mest brännande frågan är vilket inflytande företagen egentligen har över poltiken.
”Follow the money”, var Deep Throats uppmaning till Woodward och Bernstein, när de skulle nysta upp Watergatehärvan. Varför? Pengar ljuger inte.
Borgerligheten pekar alltid finger åt Socialdemokraterna för samarbetet med LO, men det samarbetet är känt sedan gammalt. Det är ett resultat från den tiden då Sverige inte var en demokrati och Högerpartiet, som moderaterna hette då, slogs med näbbar och klor mot den politiska demokratin.
Den spirande arbetarrörelsen var en motor i kampen för demokrati och det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen levde i symbios, två sidor av samma mynt, med gemensamma intressen och mål. Denna symbios existerar till viss del än idag, det är så mycket mer än givare och mottagare av pengar och resurser.
Den fackligpolitiska samverkan är känd. LO:s ställer sina politiska krav öppet och fackligt aktiva är även drivande inom socialdemokraterna i sin kraft av medlemmar i partiet. Alla kan ta reda på vilka LO-toppar som finns i SAP:s VU och styrelse. Hela processen sker inför öppen ridå.
Hur ser det då ut hos moderaterna. Känt är att det kommer in pengar, mycket pengar. Från vem vi inte, ej heller vilka krav givarna ställer för att ge pengar. Vi vet heller inget om processerna inom moderaterna när politiska krav ska spikas.
Finns samma symbios mellan de penningstarka och moderata samlingspartiet, som det finns mellan LO och SAP? Vilka typer av nätverk samlar in pengar? Vilken access till beslutsfattare får dessa nätverk?
Om vi skulle haft ett system med större inslag av personval betyder de enskilda kandidaternas ekonomi väldigt mycket för chansen att bli vald. I vilken utsträckning finansierar företagare och kapitalägare personvalskampanjer för moderata kandidater? Vilka band skapas då? Det är naivt att tro att finansiärerna av en personvalskampanj inte skulle vilja ha något för sin insats. Om inte i denna period så skymtar järnnäven när det är dags för omval.
Det är dags att lagstifta om en öppen redovisning av politiska bidrag över en viss summa, exempelvis 20 000 kronor. Vill inte moderaterna vara med finns ändå en politisk majoritet om nu centern vågar köra över moderaterna.
Andra krönikor kommer från Högberg, som tjuvar med en betraktelse, Westerholm om feghet, Moberg om sina politiska motiv, Kent om guld, Tokmoderaten (med en bild på Allendestaty)om Chile.
Andra inlägg att notera är Soilander som skriver om kamp mot narkotika, Svensson grunderna för våldet i samhället, Jinge varnar för Twitter och slutligen Röda Malmö som vurmar för avprivatisering.
NetRoots S-Buzz